Sommarhöst

Lite glest med blogginlägg - och egentligen borde jag just nu befinna mig på en stege och se till att allt vatten som hamnar på taket har fri passage ner till hängrännor och altan, utan att som nu vid störtregn läcka in i mitt "glasrum". 

Om en stund så ska jag...

Sol. Sensommarvärme. Värmeloggs hemma. Klart nu att jag får hjälp att hålla gårdsplanen snöröjd även kommande vinter. På ängen blommar enstaka midsommarblomster (!) och på tomten min häggmispel. Den höstblommningen går heller inte av för hackor. (Som vanligt en klickbild.)

I skogen är mossan mjuk. Det går att välja marker där trattkantareller inte växer, men det är inte så enkelt. Å andra sidan finns det en familj i närheten som själv inte kan gå i skogen, men tycker väldigt mycket om svamp. Så kom an, trattisar!! :)

Lilla Mysan finner sig allt bättre tillrätta. Borta är försöken att smita ut så fort en dörr öppnas och en potentiell möjlighet ges. Tvärtom kan hon ganska högljutt kräva att bli insläppt! Ibland tillsammans med Filip. Han tillbringar också gärna sina dagar på en säng eller soffa eller i en fåtölj.

Denna lilla Mysa kan bli väldigt lång... Och nu har även hon
upptäckt kontorssängen som omväxling till skrivbordet.

Eftersom den även är en av Filips absoluta favoritplatser, så delas den ibland.

Men nu ska jag ge mig upp på den där stegen. Och ta itu med att göra ännu lite mer höst på altanen. Känns lite märkligt med vinterförberedelser en dag när termometern visar på 20 grader och jag lever med öppen dörr.

Å andra sidan så är det ju bara en tidsfråga - som alltid - innan ruskhösten är här på riktigt. På granntomten klipper sommargrannnen sin redan snaggade gräsmatta. Den där grannen som med jämnmod bär vetskapen om att vara mitt ständigt dåliga samvete. :) Men nu måstte det väl ändå vara årets sista klippning!

För så är det. När jag ser tvärs över vägen inser jag hur kolossalt ovårdat det ser ut hos mig. Om jag å andra sidan vänder blicken åt sidan (när löven fallit och sikten är fri) så inser jag att det kunde se mycket, mycket värre ut... Så mycket bråte...

Men nu, som sagt, väntar stegen. Och taket.

Försvunnen Mysa - orolig natt

I går (lördag) var inte rolig. Bloggen handlar alltså om Mysan i dag också, vet ju att många vill veta hur det går vidare.

Efter att ha promenerat ut och in ett par gånger under dagen, så försvann hon, tidigt på eftermiddagen. Jag letade framåt kvällen. Gick stora lovar på vägen, på granntomter och ängen. Ropade och lockade. Det blev kolmörkt. Ingen Mysan. Kollade ideligen dörrar på husets både fram och baksida. Ropade. Ställde till slut ut en kattbur med dyna på altanen, inne under tak. Och den andra på farstubron.

Det var kallt också, bara drygt 4 grader. Hennes gamla revir från hemlösa tiden ligger väldigt nära. Hade jag släppt ut henne för tidigt? För sent? Hade något hänt? Eller ville hon helt enkelt tillbaks till sitt fria liv, nu när hon fått sin frihet åter.

Hon var borta hela eftermiddagen, kvällen och natten.

Jag var ledsen och orolig, men somnade naturligtvis så småningom. Och i morse, det första jag gjorde var förstås att kolla på altanen - och där låg hon, i kattburen! Gäspade, kom ut, och gick sedan direkt in via "glasrummet".

Hon gick till "kycklingsäcken" under kontorssängen (genom att hon är så liten lyckas hon knöla ner sig i Kattmatskorgen), och drack sedan som vanligt ur sin vattenkanna.

Åh, så oerhört glad och lättad jag kände mig! Mina tre andra katter var ju ute hela natten, så varför skulle inte också hon? Kanske hon tänkte.

Sedan låg hon länge i mitt knä och spann och spann.

Jag hittade ett halsband som jag kunde skriva mitt telefonnummer på. Den vedervärdiga pinglan fick sitta kvar... (OBS! att halsbandet sitter så löst att hon hur lätt som helst kan kränga av det själv, utan att så att säga använda resåren). Jag ville ha koll på var hon fanns. Och hon har ännu inte kommit underfund med hur lätt hon kan göra sig av med det. Pinglan ska snart bort förstås, men ett par dagar får den sitta kvar. Inomhus, när ytterdörrar är stängda, då slipper hon både halsband och pingla.

Jag och Kasper var i skogen två-tre timmar. Katterna kunde komma in i glasrummet, men dörren in till huset var stängd. När jag kom hem låg Mysan och sov i en av fåtöljerna där, och Filip i en annan.

Hon har hållit sig alldeles i närheten hela dan! Men lite illa höll hon i alla fall på att råka ut - nu får ni se en bildsvit, den talar för sig själv.  (Synd att Bloggers bildsvitvisning inte har återkommit.)

Kolla ögonen, på bilden nedanför! Här är det allvar. 

Jag stod faktiskt med kameran för att fotografera henne, när hon plötsligt förlorade fotfästet. Därför kunde jag följa hela händelseförloppet.

Det har varit en underbar höstdag idag. Massor av trattkantareller plockade jag, trots att jag inte alls letade särskilt målmedvetet. Tvärtom, faktiskt.

En stubbe...

... och vår vackra skog. 

Tror jag tar och avslutar med ännu en kattbild (Kasper har ju en egen blogg, fast just nu blir det en del katter där också. Men inte i dag). :)

Tre våningar...  Filip, Petrus och Mysan.

Läget just nu - Mysan sover sött i en fåtölj i glasrummet. Filip sover på kontorssängen. Kasper sover med huvudet på hjulen (farligt!!!) på min datorstol.

Mysans nya liv

I dag (fredag) började Mysans nya liv på allvar. Först med ett besök på Animalen för nytt ultraljud. Nu helt säkert - inga kattungar på väg! Hon skötte sig perfekt, låg helt lugnt i "blå kanalen" och lät sig undersökas. Fick recept på p-piller (som jag redan gett henne), så småningom ska hon kastreras, men jag vill inte utsätta henne för det riktigt än.

Eftersom jag behövde ha ytterdörren öppen, skulle bära in värmeloggs, lät jag henne gå ut. Nu är årets förbrukning hemma, tre pallar alltid-redo-placerade invid farstubron. Det som inte är intaget eller gått åt i maj kör jag ner till vedboden. 

Nu stundade sanningens ögonblick - skulle Mysan vilja komma in igen? Komma tillbaks till oss. Hon som så påtagligt längtat ut ibland. Här är det första, försiktiga steget - hon vände tvärt och sprang in igen!

Jag gick ut och väntade. Maxi var inttreserad och stöttande:
"Du vågar, Mysan!" Kom igen nu!" 

Och hon vågade. Försiktigt, försiktigt till en början.  

Sen försvann hon. Bara försvann. Jag hittade henne ett par gånger nere på tomten. 

Jag upptäckte också att hon tittade till mig och mina loggs ett par gånger, men sedan var hon tvärt borta igen.. Efter ett par timmar upptäckte jag henne på altanen, gick ut och satte mig där. Då kom hon, gosade lite och gick sedan in alldeles själv!

Hade hon en glad och tacksam matte då? Jaa, det hade hon.

För nu ÄR jag Mysans matte på riktigt, så känns det.

Här har hon just kommit in.

Den lilla damen har velat ut även i kväll, men det får hon inte. Hon ska vara inne i natt. Men i morgon öppnar jag dörren på nytt. Känns tryggt nu, varken Filip eller Maxi kommer att köra bort henne från "sitt revir", dvs tomten.  Petrus har annekterat grannens tomt som sitt.

(Det blir allt lite Mysan hos Kasper också. Det har ju varit en väldigt både spännande och speciell tid det här, med kattslussar och krypande gäster och misstänksamt smygande katter. Men jag tror att vi alla kan leva "normala" liv igen, om några få dagar. Alla, inklusive lilla Mysan.)

Lite allmänt livstecken

Höst på gång. Värmeloggs, tre pallar, finns nu invid farstubron. Räcker till nästa års september. Minst. Härligt!

I morgon ska Mysan till Animalen för slutgiltigt besked om ungar eller inte ungar. INTE, det är jag rätt säker på. Och nu börjar hon kuta runt och busa som den nästan-kattunge jag alltid sett henne som. Könsmogen är hon förstås, men ack så ung och ofördärvad... ;)

Skrivbordet gillar hon, har hittat sin favoritplats där. Verkar inte särskilt bekvämt tycker jag, men så är jag ju inte katt heller... Har massor av bilder, men dom ska ni slippa se. :) Åtminstone i dag.

Vådan av att bo vid en grusväg - den går att köra rally på. Och "någon" har gått med på saken. "Någon annan" gick inte på den föreningens årsmöte och får väl skylla sig själv, då.

Det går att nå omvärlden via en annan väg, men då kan det handla om en omväg på ett par mil. Beroende på vart man ska, naturligtvis. Tur att åtminstone den förbindelsen har vägbeläggning. Jag gillar inte rallytävlingar. Inte på något sätt. Och än mindre på "min" väg!

Men sånt här gillar jag!  

Det finns många vackra vägar i Sörmland. Oh ja! Häromdagen åkte jag utefter en sjö i dis. Redan sen till "mina tanter" blev jag ännu senare, måste ju bara stanna och fota en del. Just då.

På tomten springer Kasper (tidigare i dag)...

...inne försöker Filip skrämma Petrus (som genomskådade gäspningen).

Och i morgon ska jag försöka både att tillsammans med Kasper uppleva lite höst i skogen, besöka Animalen och bära in lite loggs.

Får väl se hur det blir. :)

Tusan också!

Kan inte låta bli att lägga in en söt bild till på Mysan i glasrummet, mitt emellan ute och inne. Hon måste sluta äta på ampelliljan (den är flyttad nu) för hon får ont i magen och kräks av den. I dag på en faktura. Lite smart förstås, men hon är nog inte ett legitimt skäl att slippa betala.

Natti!

(Och så hoppas jag att Blogger återinför svitvisningen av bilder. I skrivande stund har bloggen återgått till den gamla vanliga en-i-taget-visningen.)

Obönhörligen...

Hösten är här nu, obönhörligt. Det finns mycket med hösten som jag tycker väldigt mycket om, men den borde inte ha kommit så snabbt...

Tomatplantorna i glasrummet har tagits ner, de tre plantorna har gett god skörd. Jag har fått massor, både små bokstavligen söta körsbärstomater och "vanliga". De som fanns kvar får mogna  i efterhand. Ska tillägga att jag toppade plantorna rätt tidigt, ville hellre få mogna än många tomater (jag fick både-och).

Nu ska de små citrusträden in, jag har beskurit dem hårt. Agaphantusen naturligtvis, och min rosmarin som jag trodde jag nästan tagit livet av förra vintern. Men den har hämtat sig i sommar. Pelargoner naturligtvis. Dock får en del helt enkelt dö en död i skönhet, de som jag planterat direkt i stora urnorna. 

Rosmarinen mår fortfarande bra, men den stackars fantastiska röda pelagonen med sina i augusti över 50 blommande stänglar, den är inte att känna igen! Varenda blomställning har av regn och blåst förvandlats till något skrynkligt svartbrunt... Dö får den göra, fast tyvärr inte i skönhet. Men jag har sticklingar, så på något sätt återuppstår den nog nästa sommar. 

Nere på ängen har biodlare Niklas vintrat in sina bin, det har Kasper redan nämnt i sin blogg. Niklas tillhör den grupp biodlare som menar att bina inte ska leva på enbart sockerlösning under vintern, nej, de ska verkligen få del av den honung de under så stor möda samlat in. Det finns massor att läsa om biodling på nätet - fascinerande är det!!! Det finns varroakvalster även i Niklas kupor, men med hjälp av myrsyra kan de bekämpas. jag fick se några döda kvalster - ytte-pyttesmå svarta prickar.

Bilderna får tala för sig själva. Släpet innehåller sockerlösning. Rökpuffen är till för att bina ska hålla sig lugna.

Ni har väl noterat det nya sättet Blogger visar bilder på. Klicka på en bild, och ni kan antingen titta på hela sviten, förstorad och i en följd eller bara se enstaka bilder genom att enkelt klicka bort förstoringen via det lilla vita krysset i det högra övre, svarta hörnet.  -   Det här gillar jag!



Och snart, antagligen i morgon, ska mitt "glasrum" göras om till höst- och vinterrum. Till glädje för både mig, Kasper och katterna, de som numera ju är fyra.

Nu börjar om för min del inte jobb på allvar, så dock jobb med en del frivilliga åtaganden. Ska just skriva ett protokoll... Och ge mig på en hemsida. Bland annat.

Men liiite Mysan i dag också - hon har upptäckt att hon är så liten att om hon tar sig in under kontorssängen så kan hon klämma sig ner i den stora korg som innehåller kattmat, och där har hon lyckats öppna påsen med den mat som är godare än den som för närvarande serveras i "mathyllan". Kyckling är godare än fisk...

Hon får hållas. :) En del friska initiativ ska uppmuntras. Hon har också ett alldeles eget sätt att dricka vatten, men det får Kasper berätta om. I dag eller senare.

Innan protokollskrivandet ska jag sitta en stund framför kaminen och se loggsen brinna. Precis som jag gör i videoklippet. Och känna goa värmen!

Det bidde en tumme...

Det blev en cliffhanger med förhinder, är jag rädd. Men jag trodde ju att jag äntligen skulle få veta...

I dag har jag och Mysan besökt Animalen, för ultraljud! Trodde självklart på ett enkelt "ja" eller "nej".

Att Mysan inte var gravid när hennes "sommarfamilj" trodde sig märka det, det är helt klart. Såvida hon inte fått ett tidigt missfall.

Men när jag och veterinären tillsammans räknade efter, så har Mysan varit definitivt avstängd från umgänge med icke-kastrerade hankatter i bara 26 dagar. Och där ligger tydligen gränsen för när man med tämligen stor säkerhet kan avgöra dräktighet eller inte, med ultraljud.

Inga bebisar upptäcktes - däremot blev veterinären väldigt tveksam när hon såg Mysans spenar.

"I tveksamma fall rekommenderar vi ett nytt ultraljud om 10 dagar," sa hon. "Det kostar inget extra, och jag skulle väldigt gärna vilja vara säker."

Alltså måste lilla Mysan hållas inhomhus i ytterligare 10 dagar. Det går trots allt hyfsat bra när vi är ensamma (även om hon protesterar ibland), men blir svårt när här finns gäster. Då måste hon helt enkelt stängas in i ett annat rum, gärna "glasrummet", med kattlådan som sällskap. Så att hon inte av misstag och obetänksamhet släpps ut av någon. 

Jag både hoppas och tror att hon inte har några småttingar i magen, men ska ändå lyda veterinärens råd och kolla igen.

Detta var alltså " dagens Mysa".

Animalen finns nu i en stor, ny byggnad. För några år sedan brandskadades den gamla lokalen i samband med en stor brand i Södertälje. En anlagd.

Kan tillägga att Mysan skötte sig utmärkt, "hon har ett gott psyke", sa veterinären. Visste jag väl... :)

Mysanrapport - med cliffhanger

Mysan har bott här i en dryg vecka nu. Hon har numera gjort sig hemmastadd i hela lilla huset, utom möjligen kontoret dit hon bara gör sporadiska besök. Favoritplatser finns lite varstans.

Hon är inte speciellt lekfull, men har i alla fall lyckats trolla bort två pingisbollar. Vid enstaka tillfällen kan en papperskasse också vara liiite rolig. Men bara lite. En kort stund. Alla bilder är klickbara.

Ingen i huset är osams med någon. Klart att Petrus sin vana trogen väser åt henne, men det är onekligen en rätt skojig upplevelse att ha honom i knäet för pälsvård och Mysan liggande på golvet nedanför fåtöljen.

Petrus klarar nämligen av konststycket att både morra  och spinna samtidigt.

Han ligger där totalt avslappnad - men med ett lågt morrande som konkurrerar med spinnandet.

Numera reagerar ingen på Petrus morrande. Knappast ens han själv, tror jag. Det liksom hör till.

Och bara passerar, det gör han med suverän ignorans.

Men ett stort problem har vi. Mysan vill UT. Hon råkade faktiskt, med de övriga katternas och Kaspers hjälp forcera gallret framför dörren - och såg alldeles förskräckt ut en liten bit ner på tomten. Jag gjorde en sväng och närmade mig henne bakifrån, tänkte ta upp henne och bära in henne. Men hon förekom mig - rusade själv in!  Det kändes väldigt bra!

Gallerstängslet, går ända ner till golvet, här med en extra skärn framför.

Här ser ni fröken Pascha i soffan. Den har hon mig veterligen först idag införlivat i sin samling "bra platser att ligga på". I synnerhet när man behöver tvätta magen.

Men den duger att ligga normalt på också. Rätt skön, faktiskt.

Men problemet kvarstår - hon vill alltså ut och hälsa på i naturen igen. Hon saknar säkert inte livet som "vildkatt", men ut till spännande gräs och virvlande löv och kanske rentav någon mus, det vill hon. Jag förstår henne. Det ÄR ett enahanda liv hon för just nu. Även om hon finner sig förvånansvärt väl.

Jag är övertygad om att hon inte försvinner.

Men så är det ju det där med ungar i magen. Om det finns några där så ska de födas inomhus.

Och det är här cliffhangern kommer in... Fortsättning i morgon...

Man behöver inte alltid lyfta blicken

Ibland behöver man inte ens lyfta blicken för att upptäcka att hösten är på gång. 

Lite vemodigt känns det allt - tycker att den här sommaren på något sätt bara har "förflutit". Jag har nog inte tagit vara på den tillräckligt. Nåja, förhoppningsvis får jag uppleva ännu en.

Det här var inget bra resonemang. Man ska ta vara på det man har - medan man har det. Alltså bestämmer jag mig här och nu för verkligen ta vara på hösten. För åh, så vacker även den kan vara. I nästa vecka levereras förresten säsongens behov av värmeloggs, att placeras invid husväggen intill farstubron!

Då är det bra att ha näver att tända med. En liten fälld björk levererade detta.

Bra att i skogen inte bara ha med sig en påse eller nåt för svamp,  man kan gott ha en påse för näver också. Om man som t.ex. jag värmer sitt hus genom att elda i kamin.

Som sagt - man behöver inte lyfta blicken så högt. Jag är väldigt förtjust i stubbar, fascinerande "varelser" som verkligen tål att betraktas noga. Den här är väldigt omhuldad av den natur den växte i.

Svamp - nja... men det gör inte så mycket att sådana här trumpetsvampar mest lyste med sin frånvaro (men några blev det ändå). Trattkantareller är på gång, och såna vet jag var det växer massor. :)