torsdag 5 april 2012

Lyckligt - och sorgligt. Och långt!

Ni minns ju Mysan! Hur hon fångades i grävlingsfällan, bodde ett par veckor hos Sigge Svamphund och matte Helena, men att det inte fungerade. Ni minns nog också hur gärna jag beslöt att låta henne stanna hos oss. Lilla Mysan, så glad jag var för henne. Och ni minns förstås också att hon bara försvann några dagar före jul. Att tiden för kastrering fick avbeställas.
Oh, så ledsen jag var. Det blev inte en så rolig jul.


Eventuellt nya läsare kan gå tillbaks till äldre inlägg under etiketten Mysan.

Naturligtvis efterlyste jag Mysan, på anslagstavlan. Med fotografier. Och som jag ropade, och letade. Sigge Svamphund med matte kom också hit och sökte, ett par dagar före julafton.

Att Mysan inte levde längre, det blev jag mer och mer övertygad om.

Efter ett par veckor dök ju hennes okända son upp helt mirakulöst. Han kändes som en hälsning från Mysan. Fick heta Myse.


Hon har setts

Under vinterns lopp har ett par personer hört av sig och berättat om en skygg katt som försvann till skogs så fort den blev upptäckt.

Kunde av utseendet att döma vara Mysan. Men rapporterna kom från "fel ställen". I rakt motsatt del av tomtområdet än hennes tidigare revir, där bl.a. sonen Myse hållit till. Jag gick förstås ändå till de rapporterade ställena, ropade och letade, men utan resultat.

Förra veckan fick jag ett telefonsamtal: Nu sitter katten hos oss, under ett uthus, och äter mat som vi ställt ut. Det måste vara Mysan!

Jag slängde mig i bilen och var där inom ett par minuter!

Det VAR Mysan! Inte det minsta skygg, inte för mig. Tvärtom. Hon kom själv fram! Till tomtägarens enorma häpnad.

Under mer än tre vintermånader har hon levt ute, levt hemlös, skygg och ensam. Ätit vad hon kommit över. Säkert möss och fågelmat och innan jag hämtade henne hann man se att hon åt en mask. Det var då man ställde ut mat, och det var där jag fann henne.

Ni som följt bloggen kan nog förstå hur jag kände mig när jag tog upp den spinnande katten i famnen! Förvirrad, lycklig, bekymrad - vad skulle jag göra med henne?

Ta henne med hem naturligtvis! Hon var tydligt i löp, men det avbröt jag med p-piller som jag hade kvar sedan i höstas.

Vankelmodet personifierad

Jag har tänkt. Och jag har känt. Studerat Mysan och de övriga katterna. De kände igen varandra, utan dramatik. Jag noterade att även hon och Myse utan tvekan hade en äldre relation. Myses sätt mot mamma Mysan var helt annorlunda än mot de andra katterna. Efter en stunds betänkande och hälsande avspisade Mysan honom. Väs och fräs.

Mysan och Myse har hållit till långt ifrån varandra, tomtområdet är långsträckt och de har valt varsin ände. Överallt är skogen nära.

Mysan mest bara sover och äter. Vilar ut. Och dricker självklart ur vattenkannan som jag åter ställt fram. Spinner och mår gott när jag tar upp henne.
Jag har senaste dagarna övervägt olika alternativ.

- Ett var att omedelbart se till att hon kastrerades, sköta om henne medan operationssåret läkte, ge henne godaste maten, sedan släppa ut henne igen, och hoppas på att hon den här gången vill stanna.
Hon är nämligen en alldeles underbar liten katt, och hon har ett rejält utrymme i mitt hjärta. Är det inte i själva verket så att FEM katter är det optimala?

- Ett annat alternativ var förstås att höra efter med ett katthem - kunde man ta emot henne där.

Men hur skulle jag kunna ha henne hos mig igen under en hel vecka - och sedan lämna bort henne??

Kan säga att jag under några dagar har varit vankelmodet personifierat.

Men nu vet jag.


Tyvärr...

Jag ser hur min kattflock påverkas. Ser att här återigen finns en viss animositet. Ser också att den härrör från Mysan. De andra katterna var den här gången helt beredda att vänligt acceptera henne, även Filip som blev en helt ny katt i och med lille Myses inträde i flocken. Det enda fräs och morr som hördes (utom de från Mysan) kom från Petrus (men att Petrus väser betyder ju i praktiken ingenting alls).

Mysan har behållit avståndet hela veckan. Avvisar alla kontaktförsök. Hon är närmast övertydlig. Hon spinner visserligen när jag tar upp henne men tar inte egen kontakt. Hon håller distans, utom förstås när det vankas typ tonfiskpaté.

Det är lugnt i huset - mina andra katter bryr sig inte om henne, inte ens Myse som gladeligen "överfaller" alla de andra inklusive Kasper.

Jag måste inse - Mysan kommer inte att stanna kvar den här gången heller. Visserligen skulle hon inte ge upphov till fler hemlösa katter i området, men vad är det för liv hon skulle få!! Hon är skygg inför andra människor.

Hon behöver ett hem, men inte det hem jag kan erbjuda henne. Hon behöver vara ensamkatt, men en kattvan hund får gärna finnas. Det visades ju egentligen redan under veckorna hos Sigge Svamphund.

Hon kommer alldeles snart att kräva att få gå ut, det vet jag. Än så länge bara återhämtar hon sig, och är säkert också påverkad av den avbryta-löpning-kur jag gett henne.

Mysan kommer att lämnas till Södertälje Katthem. I morgon. Då har man plats för henne.


Jag hoppas kunna följa hennes vidare öde

Jag ska ge katthemmet en skriftlig redogörelse för Mysans tidigare liv, så långt jag pusslat ihop och kan beskriva det. Ska också berätta hur det hem ska se ut som jag tror passar henne. Jag ska också be att om möjligt få följa hennes fortsatta liv.

Hon är en katt man inte kan glömma. Hon har haft ett tufft liv, riktigt tufft. Hon har ett par små nya ärr på nosen.

Nu ska hon ut på nya äventyr. Karantän. Operation. Tratt. En massa andra katter. Jag tycker det känns sorgligt. Samtidigt som jag inser att det är just det här som är hennes nya, stora möjlighet i livet. Att hitta ett nytt hem, ett där hon verkligen kan trivas, komma helt till sin rätt, känna sig hemma och slå sig till ro.

När jag vill kan jag se henne framför mig, där i den vidriga grävlingsfällan! Och då känns allt som ett ganska förfärligt misslyckande.

Samtidigt som jag är glad över att hon lever! Och tacksam över att hon via katthemmet får en ny chans.

För några dagar sedan hämtade jag hit henne, för tredje gången! Fler blir det inte.

Hon har satt så många avtryck, den här lilla kattan. Inte minst genom lille Myse som ligger här och sover precis invid mig och datorn.

Här ser ni en bild på mor och son - kan säga att det här tillfället var det enda under hela veckan när de låg så här nära varandra. Placerade av mig.


Annars har Mysan mest återvänt till utvalda platser på kontoret.
Kasper ska få visa ett par ytterligare bilder.

27 kommentarer:

  1. Tack för alla detaljer! Jag vet precis hur du känner det. Vi har haft samma dilemma här, som du vet, läs hos Kasper.

    Vilken lycka, att du fick tag i henne innan det var dags för fler kattungar.

    Du har tänkt, överlagt och tagit absolut rätt beslut!

    Detta är det bästa du kan göra för Mysan! Nu kan vi bara önska henne lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Berit Elisabet5 apr. 2012 19:38:00

      DET är jag verkligen tacksam över - att hon inte hann bli dräktig igen.
      Faktum är att det är Mysan själv som med hela sitt beteende visar vad som är bäst för henne. Ledsamt att det inte är att stanna här, men så är det.

      Radera
  2. Jag tror också att hon får störst chans till ett eget bra liv någon annan stans via katthemmet. Du, dina fyra katter och Kasper har nog fullt upp med varandra, och någonstans måste man sätta gränsen. Bara att hon lyckats hålla sig vid liv är ju glädjande efter allt du gjort för henne tidigare...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Berit Elisabet5 apr. 2012 19:45:00

      Hade hon kommit självmant och visat att hon vill vara just här, då hade hon fått stanna. Men så är det ju inte.
      Så du har rätt.
      Det blir nog bra det här, även för Mysan så småningom.

      Radera
  3. Det är ett svårt beslut du tagit. Starkt gjort! Lycka till Mysan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Berit Elisabet5 apr. 2012 19:48:00

      Ja, beslutet har inte tagit sig självt, om man säger så...
      Det blir svårt att lämna henne i morgon. Men det är absolut rätt.
      Vill inte ens tänka på hur det annars skulle känts nästa gång hon gett sig iväg för att klara sig på egen tass. För den gången SKULLE ha inträffat.

      Radera
    2. Berit Elisabet5 apr. 2012 19:52:00

      Cruella - glömde att å Mysans vägnar tacka för ditt lycka till. Hon behöver det, och jag ska försöka att få följa hennes vidare öden.

      Radera
  4. Se där, katter är ena överlevare! Kastrering gör förmodligen Mysan lugnare och mer benägen att stanna hemma men jag kan förstå dig om du tycker att 4 katter räcker i huset. Vi har då fullt upp med att serva två;-)
    Hoppas förstås att hon kommer till ett bra hem som passar hennes behov och människorna på katthem brukar vara väldigt noga med att följa upp hur allt går.
    Vilken fin påskpresent!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Berit Elisabet5 apr. 2012 23:08:00

      Hade Mysan kommit tillbaks själv så hade jag säkert försökt behålla henne. Men hon har valt att vistas bara några hundra meter härifrån. Lilla gumman, undrar vad som rört sig i hennes huvud.
      Det var först nu, i löp, som hon kom fram till mig. Hon måste ha både sett och hört mig många gånger tidigae under de drygt tre månader hon varit borta.
      Ja, jag vet att katthem är noga. Både Filip och Maxi kommer från katthem.
      Jag tror att det här blir bra.

      Radera
  5. Så underbart att få höra att Mysan lever, jag förstår verkligen att det var ett mycket svårt beslut för dig, att lämna över henne till katthemmet. Dock måste jag säga att det var ett klokt beslut, för nu kanske hon kan få ett alldeles eget hem som ensam katt. Ytterligare en gång har katten bevisat att den är en överlevare. Det försvann en katt uppe på fjället, den var borta i två år, sen återfann ägaren katten, den hade överlevt tack vare att någon kock på en restaurang matade den. Så undrens tid för mänskligheten är inte över än i alla fall.

    Påskkramar i mängd.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Berit Elisabet5 apr. 2012 23:14:00

      Visst är det underbart att Mysan lever, nu bara hoppas jag att hennes fortsatta liv blir sådant att hon trivs och finner sig tillrätta. Hon har ju haft det så tufft, och hon är en så härlig liten katt.
      Fantastiskt att den katt du berättar om överlevde i två år, och att katt och ägare återfann varandra.
      Skogsfrun som kommenterar ovanför dig har också upplevt en helt fantastisk katthistoria.
      Ska nog leta rätt på den och länka! Hon har bloggat om den.

      Radera
  6. Sån trevlig påskpresent att hon faktiskt överlevt! Hon visade hur hon vill ha det, inget att göra åt det.Respekt för dig som visar henne den respekten och inte försöker få henne stanna ändå. Hoppas hon får ett bra permanent hem genom Södertälje katthem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lätt var det inte, det här beslutet. Och jag hoppas, hoppas, hoppas också!
      Jag kommer inte att släppa kontakten med katthemmet!
      Men nu väntar först ett par veckors karantän och samtidig kastration. Sedan är hon redo att börja ett nytt liv på riktigt.

      Radera
  7. Annkristin i Enköping6 apr. 2012 17:40:00

    Jag kan inte sätta ord på alla tankar och känslor som kom när jag läste att Mysan hittats,men jag tycker att du fattat ett riktigt beslut,hon visade ju tydligt vilket liv hon inte ville leva.
    Många,många tankar går till dig.

    Var rädda om varandra ni två o.fyrbenta!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du kan tro att här också både har känts och tänkts. Det gör det naturligtvis fortfarande. Tala om en mix av känslor...
      Beslutet ÄR rätt, men känslomässigt är det klart att jag fortfarande undrar...
      Tack för tankarna - jag känner mig lite dämpad just nu, minst sagt...

      Radera
  8. Här blev det glädjetårar över liv och sorgetårar över Mysans val.
    Men jag håller med en av de ovan som hedrar dig för din respekt för katten. Hur jobbigt det än är för oss tvåbenta så visar vi ju vår omtanke med att omplacera eller t.o.m. ta det värsta beslutet. Det ingår ju tyvärr i "kontraktet" när vi får förmånen av djur som tycker om oss. (Mysko typer egentligen! Vilket förtroende de visar som ens vill leva med oss!!!)
    Hon kommer att välja sig en bra ägare den kattan! Hade hon gillat andra så...
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Berit Elisabet6 apr. 2012 22:15:00

      Det här är första gången jag LÄMNAR en katt för omplacering - tidigare har det ju varit tvärtom.
      Men jag ska följa upp Mysans vidare öden så långt jag kan. Ny ägares namn lämnas av kutym inte ut, men man lämnar ut mitt, och berättar att jag gärna vill ha kontakt.
      Men först blir det karantän ett par veckor. Sedan får vi se.
      Mysan är en katt med stor integritet, att visa henne något annat än respekt är faktiskt inte möjligt!
      Det är så jag känner det.

      Radera
    2. Så känner "riktigt djurfolk"!

      Radera
  9. Men... åhhh, vad jag rös. Att detta ens var möjligt...?! Vilken känslostorm du måste ha upplevt. Vilken beslutsångest! Så fruktansvärt svårt.
    En sån fantastisk upplevelse du fått! Vilka öden. Fem katter, mor och son tillsammans, banden mellan dig och henne, ja... mitt sinne väller över.
    Tänker inte komma med råd. Du vet bäst. Du känner dem. Vad du än väljer, och det har du gjort, stöttar jag dig. Detta är en riktig känslostorm. ojojoj...
    Och sist men inte minst önskar jag en GLAD PÅSK till dig, Kasper och katterna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Berit Elisabets6 apr. 2012 22:25:00

      Det jag upplevt och fortfarande upplever är precis som du beskriver.
      Klok du är som inte ger mig en hoper råd. :)
      Skälet till att jag inget skrev på bloggen innan allt var klart var just att jag inte ville ha en mängd synpunker och "goda råd" - det här var ett beslut jag måste fatta själv, utifrån min och mina djurs gemensamma situation. Framförallt naturligtvis Mysans.
      Andra kan bara generalisera eller spekulera.
      Att det känns svårt - det får jag leva med!
      GLAD PÅSK själv!

      Radera
  10. Har läst och tänkt på dig... blir rörd över din omsorg, önskar det fanns fler så fina människor som vill djuren så väl även om besluten inte är lätta att ta... många kramar från mig och vovvarna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Berit Elisabet7 apr. 2012 11:17:00

      Fin eller inte - det finns massor av människor som tänkr på och tar väl hand om djur! Att du själv hör till dem, det vet vi ju också. :)
      Men du har ändå rätt - alltför många tänker på djur som "den" eller "det". Som ting. Och det får ju i många fall riktigt hemska följder.
      Det VAR et svårt beslut. Men rätt.

      Radera
  11. Den är fin, den unika bilden på Mysan och Myse.
    De är otroligt lika!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det moderskapet skulle Mysan ha svårt att förneka! Jag är glad att jag har den bilden.

      Radera
  12. Mina tankar är med Dig,Kasper & katterna tråkigt att bli utan en fyrbent famlijemedlem.. Vi har goda vänner i Gnesta som nu har en ny katt från ett katthem, inte säker på vilket... men den katten trivs att bli ordentligt bortskämd utan någon konkurens från andra husdjur. Håller också med
    att det var en fin bild på Mysan & Myse..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dina vänner kan mycket väl ha fått sin katt från Södertälje katthem, tror det är det närmaste.
      Gott att höra att en omplacerad katt trivs. :)
      Endera dagen kan jag nog inte låta bli att höra med Södertälje katthem hur det går för Mysan - men besöka henne får jag inte förrän tiden i karantän är slut. Antagligen är hon nu precis nykastrerad...

      Radera