torsdag 26 april 2012

Livstecken

Bara ett livstecken. Jag har sekreterat hos Kasper, och där kan ni läsa att jag faktiskt legat/ligger ganska däckad för närvarande. Men allt går åt rätt håll, om bara några få dagar är jag säkert fit for fight!

Har inte tagit några bilder, men det här kunde jag inte låta bli att föreviga häromkvällen . Lille Myse och f.d. "mobbarkatten" Filip.



Myse låg i soffan och sov. Filip kikade - och hoppade upp till honom. Efter en stund gav sig Filip ut i köket och krävde som vanligt påfyllning i en redan fylld vattenskål. Eller åtminstone en handduk eller något över ryggen... Gammal videoklipp på "vattenritualen" finns här.

Sedan gick han tillbaks till soffan, hoppade upp till Myse och båda fortsatte att sova. Myse hade inte rört så mycket som ett morrhår.

De ligger inte alls alltid så här och sover, men att det överhuvudtaget händer då och då, det känns fantastiskt. När jag minns hur det var tidigare. Med t.ex. mamma Mysan.

NÄSTA vecka ska jag nog i alla fall kunna hälsa på hos henne på katthemmet.

Men nu ska dagens dumhet försöka gottgöras. Med medicinering och sängläge.

onsdag 18 april 2012

Ingen evig vinter, tack och lov

Bara så att ni inte tror att jag drabbats av evig vinter (ni har väl läst Narnia-böckerna eller åtminstone sett filmen "Häxan och lejonet") - två dagar efter snöfallet såg det ut så här!
Allt på en gång! Tursamt nog på samma ställe också. :) En bild av "Aslans vår"?



Sista snön på tomten? 
Nä, troligen inte - det kan faktiskt komma mer i morgon!!!!
Vad har det egentligen tagit åt SMHI???


I övrigt är allt bra. Mysan mår fint på katthemmet, i nästa vecka får jag hälsa på.

Myse säger hur tydligt som helst, många gånger varenda dag "sluta oroa dig matte, jag tänker minsann inte lämna dig och alla mina kompisar här hemma!!! Jag KOMMER in, bara jag fixat allt annat nödvändigt! Förresten så är ju Filip också ute!!! "

Just nu sitter Myse på gårdsplanen, i ytterlampans sken och vill inte komma in, inte än. Men det vill han om en liten, liten stund. Faktum är att han aldrig är långt borta, och nu när han har sin frihet är han inne väldigt  mycket. Även på dagen. Och alltid på natten.

Trevligt nog lyssnar han på sitt namn, och dyker oftast upp när jag ropar. Om än bara för att visa sig, lite lugnande så där. :)

Och han inser mer och mer att det är trevligt att ligga i mattes knä. Och att man faktiskt kan hoppa upp dit själv.

Av hemlösa utekatten blir alltså mer och mer en självklar här-bor jag-och-här-hör-jag-hemma-katt.

I själva verket betyder han oerhört mycket för hela kattflocken. Den har förändrats! Han ÄR en mirakelkatt!!! Och nu ska jag ropa in honom för natten, och sedan börja förbereda morgondagens lunch. Gäster på gång. Kasper blir glad, för bland andra kommer Grynet och hennes matte. :)

söndag 15 april 2012

Sommardäck, snö och godisbåtar

Torsdag - sommardäck på!
Fredag - en hitrest vän bar från min nästan-vedbod upp kartong efter kartong med överfyllda pärmar. De härrörde från min så mångsidigt aktiva vän och granne, som avled i januari. Pärmarna har härbärgerats i en av mina bodar, i väntan på vidare transport. Min bil fylldes. Bagageutrymme, framsäte, golv, baksäte... Pärmarna måste iväg lördag förmiddag, för att omlastas i mötande bil för vidare transport till Värmland.

Lördag - när jag vaknade lördag morgon såg det ut så här! Ja, faktiskt ändå lite värre. Här har eländet sjunkit ihop lite. En decimeter tung och blöt snö.

Snösläden fram. Önskade att jag väntat ytterligare några dagar med däckbytet. Skottning. Jag KOM ut och uppför backen! Hoppades innerligt att jag inte skulle möta någon bil på den ca milen långa vägen där snön bredvid de "hjuldiken" som tidigare bilar åstadkommit fortfarande låg decimeterdjup. Hade inte varit en höjdare för sommardäcken.

Jag mötte ingen bil. Såg däremot ett par bilar som hamnat i diket.

Kan säga att kvällen så småningom tillbringades med rent frosseri! Hallon- och lakritsbåtar!!! Eftersom jag naturligtvis ätit upp allihop (en prestation!!) har jag "lånat" en bild. :)


I dag skiner solen. Mesta snön är borta. Det är vår igen. Dörren till glasrummet står på glänt, katterna sover middag dels på altanen, dels i glasrummet (Myse o Filip).

Jag kommer inte att vilja se varken en lakrits- eller en hallonbåt igen på väldigt, väldigt länge...  och nu ska jag och Kasper ta en promenad.

onsdag 11 april 2012

ooops!!!

Både påsk och en hop söckendagar har gått sedan senaste inlägget - men det mesta är sig likt. Fortfarande vinter!!

I morgon åker i alla fall sommardäcken på, sprillans nya däck. Hoppas slippa mer snö i år - ja, bokstavligen i år! Tidigast får den falla januari 2013. Om jag får bestämma alltså - men det får jag väl inte...

Titta på den här bilden - en skojig illustration, tycker jag. Snön på vaxdukens vita partier ligger kvar, men på de mörkare prickarna har den smält.



Jag kan också hälsa från Mysan. Hon är lugn och fin på katthemmet, jättego´, säger de. Hon blir så glad när någon kommer in och gosar med henne. I dag, onsdag, kastreras hon.

När karantänen är slut får jag komma och hälsa på henne, behöver inte komma på ordinarie besökstider. Klart att jag åker dit!

OOPS!!!!!!!!
Precis nu, när jag sitter här och skriver ringer telefonen! Det är Tina på katthemmet!!!
Mysan som skulle kastreras - hon har bebisar i magen!!! Så nu får hon bli kvar där flera månader!

Märkligt - med ett så tydligt löpbeteende som hon visade upp när jag hämtade hit henne.

Nu är det bara att hoppas att allt går bra.

En väldig tur att hon inte hann föda de här ungarna också ute i skogen, som hon gjorde förra året. Fast den gången födde hon ju bl.a. lille Myse, och honom är jag jättetacksam för.

Veterinären visade sig för övrigt vara en gammal bekant till mig, vi har bl.a. jobbat ihop för hundra år sedan. Då var han inte veterinär.

Vi har verkligen någon sorts märklig "förbindelse", den lilla katten och jag. Här en av de sista bilderna jag tog på henne, hon började återigen bli intresserad av omgivningen utomhus. Hon sitter i mitt sovrumsfönster. Gulle-Mysan! När jag nu tittar på bilden så syns det nästan att hon är gravid!


Det ÄR märkligt med den här lilla kattan, jag känner så djupt för och med henne... 

torsdag 5 april 2012

Lyckligt - och sorgligt. Och långt!

Ni minns ju Mysan! Hur hon fångades i grävlingsfällan, bodde ett par veckor hos Sigge Svamphund och matte Helena, men att det inte fungerade. Ni minns nog också hur gärna jag beslöt att låta henne stanna hos oss. Lilla Mysan, så glad jag var för henne. Och ni minns förstås också att hon bara försvann några dagar före jul. Att tiden för kastrering fick avbeställas.
Oh, så ledsen jag var. Det blev inte en så rolig jul.


Eventuellt nya läsare kan gå tillbaks till äldre inlägg under etiketten Mysan.

Naturligtvis efterlyste jag Mysan, på anslagstavlan. Med fotografier. Och som jag ropade, och letade. Sigge Svamphund med matte kom också hit och sökte, ett par dagar före julafton.

Att Mysan inte levde längre, det blev jag mer och mer övertygad om.

Efter ett par veckor dök ju hennes okända son upp helt mirakulöst. Han kändes som en hälsning från Mysan. Fick heta Myse.


Hon har setts

Under vinterns lopp har ett par personer hört av sig och berättat om en skygg katt som försvann till skogs så fort den blev upptäckt.

Kunde av utseendet att döma vara Mysan. Men rapporterna kom från "fel ställen". I rakt motsatt del av tomtområdet än hennes tidigare revir, där bl.a. sonen Myse hållit till. Jag gick förstås ändå till de rapporterade ställena, ropade och letade, men utan resultat.

Förra veckan fick jag ett telefonsamtal: Nu sitter katten hos oss, under ett uthus, och äter mat som vi ställt ut. Det måste vara Mysan!

Jag slängde mig i bilen och var där inom ett par minuter!

Det VAR Mysan! Inte det minsta skygg, inte för mig. Tvärtom. Hon kom själv fram! Till tomtägarens enorma häpnad.

Under mer än tre vintermånader har hon levt ute, levt hemlös, skygg och ensam. Ätit vad hon kommit över. Säkert möss och fågelmat och innan jag hämtade henne hann man se att hon åt en mask. Det var då man ställde ut mat, och det var där jag fann henne.

Ni som följt bloggen kan nog förstå hur jag kände mig när jag tog upp den spinnande katten i famnen! Förvirrad, lycklig, bekymrad - vad skulle jag göra med henne?

Ta henne med hem naturligtvis! Hon var tydligt i löp, men det avbröt jag med p-piller som jag hade kvar sedan i höstas.

Vankelmodet personifierad

Jag har tänkt. Och jag har känt. Studerat Mysan och de övriga katterna. De kände igen varandra, utan dramatik. Jag noterade att även hon och Myse utan tvekan hade en äldre relation. Myses sätt mot mamma Mysan var helt annorlunda än mot de andra katterna. Efter en stunds betänkande och hälsande avspisade Mysan honom. Väs och fräs.

Mysan och Myse har hållit till långt ifrån varandra, tomtområdet är långsträckt och de har valt varsin ände. Överallt är skogen nära.

Mysan mest bara sover och äter. Vilar ut. Och dricker självklart ur vattenkannan som jag åter ställt fram. Spinner och mår gott när jag tar upp henne.
Jag har senaste dagarna övervägt olika alternativ.

- Ett var att omedelbart se till att hon kastrerades, sköta om henne medan operationssåret läkte, ge henne godaste maten, sedan släppa ut henne igen, och hoppas på att hon den här gången vill stanna.
Hon är nämligen en alldeles underbar liten katt, och hon har ett rejält utrymme i mitt hjärta. Är det inte i själva verket så att FEM katter är det optimala?

- Ett annat alternativ var förstås att höra efter med ett katthem - kunde man ta emot henne där.

Men hur skulle jag kunna ha henne hos mig igen under en hel vecka - och sedan lämna bort henne??

Kan säga att jag under några dagar har varit vankelmodet personifierat.

Men nu vet jag.


Tyvärr...

Jag ser hur min kattflock påverkas. Ser att här återigen finns en viss animositet. Ser också att den härrör från Mysan. De andra katterna var den här gången helt beredda att vänligt acceptera henne, även Filip som blev en helt ny katt i och med lille Myses inträde i flocken. Det enda fräs och morr som hördes (utom de från Mysan) kom från Petrus (men att Petrus väser betyder ju i praktiken ingenting alls).

Mysan har behållit avståndet hela veckan. Avvisar alla kontaktförsök. Hon är närmast övertydlig. Hon spinner visserligen när jag tar upp henne men tar inte egen kontakt. Hon håller distans, utom förstås när det vankas typ tonfiskpaté.

Det är lugnt i huset - mina andra katter bryr sig inte om henne, inte ens Myse som gladeligen "överfaller" alla de andra inklusive Kasper.

Jag måste inse - Mysan kommer inte att stanna kvar den här gången heller. Visserligen skulle hon inte ge upphov till fler hemlösa katter i området, men vad är det för liv hon skulle få!! Hon är skygg inför andra människor.

Hon behöver ett hem, men inte det hem jag kan erbjuda henne. Hon behöver vara ensamkatt, men en kattvan hund får gärna finnas. Det visades ju egentligen redan under veckorna hos Sigge Svamphund.

Hon kommer alldeles snart att kräva att få gå ut, det vet jag. Än så länge bara återhämtar hon sig, och är säkert också påverkad av den avbryta-löpning-kur jag gett henne.

Mysan kommer att lämnas till Södertälje Katthem. I morgon. Då har man plats för henne.


Jag hoppas kunna följa hennes vidare öde

Jag ska ge katthemmet en skriftlig redogörelse för Mysans tidigare liv, så långt jag pusslat ihop och kan beskriva det. Ska också berätta hur det hem ska se ut som jag tror passar henne. Jag ska också be att om möjligt få följa hennes fortsatta liv.

Hon är en katt man inte kan glömma. Hon har haft ett tufft liv, riktigt tufft. Hon har ett par små nya ärr på nosen.

Nu ska hon ut på nya äventyr. Karantän. Operation. Tratt. En massa andra katter. Jag tycker det känns sorgligt. Samtidigt som jag inser att det är just det här som är hennes nya, stora möjlighet i livet. Att hitta ett nytt hem, ett där hon verkligen kan trivas, komma helt till sin rätt, känna sig hemma och slå sig till ro.

När jag vill kan jag se henne framför mig, där i den vidriga grävlingsfällan! Och då känns allt som ett ganska förfärligt misslyckande.

Samtidigt som jag är glad över att hon lever! Och tacksam över att hon via katthemmet får en ny chans.

För några dagar sedan hämtade jag hit henne, för tredje gången! Fler blir det inte.

Hon har satt så många avtryck, den här lilla kattan. Inte minst genom lille Myse som ligger här och sover precis invid mig och datorn.

Här ser ni en bild på mor och son - kan säga att det här tillfället var det enda under hela veckan när de låg så här nära varandra. Placerade av mig.


Annars har Mysan mest återvänt till utvalda platser på kontoret.
Kasper ska få visa ett par ytterligare bilder.

måndag 2 april 2012

Att lyssna på

Jag tittade och lyssnade på "Så ska det låta"  i kväll (söndag). Tänkte på hur bra det programmet kan bli, tack vare artisterna. Kikade lite på YouTube. Fann till min glädje det här. Lena Maria, denna otroligt fantastiska kvinna.



Jag minns programmet, det tror jag alla som såg det gör.

PS. Såg ett KLIPP TILL.

Klicka på "Visa mer" så kan ni läsa, och gärna också lyssna.