Att bli kvitt en frestelse...

Bästa sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den, sa Oscar Wilde. Ack så sant...

Härom veckan föll jag för båtar. Röda och svarta - så gott! :) I går föll jag igen, i samma jättebutik. Men inte för båtar.  

Detta är vad jag kom hem med, för nu skulle här festas! Jag blev så sugen att jag nästan tog med mig en hel landgång hem!

Räkmackan såg god ut, genom plasten!
Färska fikon - oh ja, jag minns... 
På väg mot kassan slogs jag av en riktigt lustfylld tanke - TOBLERONE! Har jag ju inte ätit på åratal! DET vill ja ha!!

Jag letade och letade på överfyllda godishyllor, många, många och långa, långa! Hittade till slut några undanstoppade förpackningar, längst ner på en hylla. Toblerone är tydligen ingen innegrej längre. :)

Okej - räkmackan blev aningen bättre med mer salt och citron (fast att räkorna skulle vara handskalade tror jag inte ett ögonblick på). Men god - nej! Dessutom gjorde den mig rejält illamående!!

Färska fikon - jag borde vetat bättre! Lika goda som de är där de fått mogna på träden, lika smaklöst intetsägande är de när de hamnar på våra stormarknader. Precis som ananas, mango osv.

Men tobleronen! SOM jag njöt! :D

Och det var ju tur.

Tror jag kommer att falla fler gånger. Men bara för Toblerone.

Nu blåser det friska, kalla  höstvindar runt knuten. Snöflingor virvlar i luften. Inte så många, men klart skönjbara. Det viner i luften. Is på bilen och på presenningarna över loggsen.

Vet ni vad - jag längtar till våren!!! Fast två adventsveckor (inte fler) skulle jag kunna tänka mig innan dess.

Allas vår skog

I många år bodde jag i ett gammalt torp, i en skog som sköttes ekologiskt, med hjälp av häst. Men också traktor. Dock inte "skogsskördare"! Så sköts den skogen fortfarande, men nu bor i stället barn och barnbarn där. :) En hel liten by har byggts. Och joodå, vi befinner oss fortfarande inom en av Stockholms så kallade kranskommuner.

Inom jordbruket blir den som odlar ekologiskt inte med nödvändighet betraktad som en flummigt romantisk bakåtsträvare. Inte nu längre.

Det fanns - och finns - pionjärer även inom skogsbruket, personer som stod och står emot stora rationaliseringsvågen. Som vägrar både kalhyggen och skogsplantering på åkermark. Men dessa pionjärer betraktas tyvärr fortfarande med ett överseende och överlägset besser-wisser-leende. För det mesta.

För en del blev ändå stormen Gudrun en ögonöppnare. Blandskogar visade en helt annan motståndskraft. Där såg inte skogen ut som ett gigantiskt plockepinn.

Säkert är blandskogen också motåndskraftigare mot skadedjursangrepp. En art slår inte ut allt. Behöver antagligen inte ens bekämpas kemiskt.

En annan oerhört viktig sak - snabbväxande, till och med gödslad skog, växer visserligen snabbt, men virkeskvaliteten blir därefter. Hantverkare vet. De har koll på årsringarna.

Här har man bestämt sig. Skogen är vacker där, faktum är att det handlar om "Mollies skog", den som det finns så många bilder från på Kaspers blogg. Här ett par.  Klicka, som vanligt.

Den som lever nära en skog inser att skog har ett egenvärde. Att den är viktig. Det är tur att det finns naturreservat! Och att åtminstone en del gammelskog bevaras.

Det enda rätta är naturligtvis att allt skogsbruk bedrivs med fler mål för ögonen än kortsiktigt högsta möjliga ekonomiska vinst. Men så är det inte. Bilden hämtad hos Naturskyddsföreningen, där finns mycket att läsa.

Även om allt fler röster höjs och allt fler inser att den extrema och fortfarande helt dominerande kalhyggestekniken inte är hållbar på sikt, så fortsätter den. "Skogsskördarna", dessa monstermaskiner, blir allt effektivare. De spår de efterlämnar i naturen blir allt mer förfärliga.

"Skogsvård" har blivit ett begrepp för "amatörer och verklighetsfrämmande romantiker". Något att bedriva på små avgränsade områden. Som någon sorts "skogens Skansen".

Men "skogsvård" borde vara målet för allt skogsbruk. Det skulle både människa, fauna och flora må väl av. Även ekonomiskt.

Utarmning och ensidighet har aldrig medfört något gott. Aldrig någonsin. Aldrig någonstans. Aldrig i något avseende!

PS. läs gärna Lenas båda kommentarer till förra inlägget, "Sugen på en skogspromenad?"

Sugen på en skogspromenad?

13 meter ifrån, dvs på andra sidan vägen fanns naturen kvar. Och det var ju tur.

Lyckor :)

Det här är en sorts lycka...

Gelehallon är inte längre vad de varit, tycker jag. Men lycka är att liksom oförhappandes råka nästan bokstavligen snubbla över lakrits- och hallonbåtar! Nästan ett halv kilo fick följa med hem. Här har festats.

En annan sorts lycka. Glöm inte att klicka på bilderna!

 Jag såg den mest fantastiska regnbåge häromdagen, den spände över hela himlavalvet! Den var egentligen inte en utan två, tittar du noga på de förstorade bilderna anar du även en svagare båge.

Visst är regnbågen "bara" ett optisk fenomen - men jag tycker den är ett mirakel! Och definitivt en realitet.

Jag var nog en trafikfara.  Jag såg bågen från bilen, var helt fascinerad, men kunde ju inte stanna. Först när jag svängt av från motorvägen lyckades jag leta fram lillkameran som tursamt nog fanns med.

Men himlabågen i en enda bild lyckades jag inte fånga.

Det finns många både små och stora lyckor. Något att hålla i minnet när det rapporteras om nära nog bara elände runt om i världen. I och för sig med all rätt. Ibland får man leta väldigt länge för att hitta något positivt. Men man ska inte ge upp, man ska fortsätta leta. Tycker jag.  

Här är fem andra lyckor. :)

I och för sig små, men för mig är de stora.

PS. Bland mina egna för dagen mest aktuell lyckor måste förstås också räknas mina värmeloggs! Men om dem  skriver ju Kasper. :)

Knivarna anfaller, invintring m.m.

Knivarna, de vassa keramiska, de anfaller! Lilla skalkniven är värst! Tycker kanske att den behöver hävda sig mot storsyskonen?

I förra inlägget berättade jag om dem.

De större knivarna riktar in sig på pekfingret, skalkniven på tummen. Jag bestämmer mig med jämna mellanrum för att återgå till min gamla slöa variant. Men så tänker jag att skam den som ger sig...

Skalknivens överman, det ska minsann bli jag!

Nu är det två dagar sedan sista skärsåret, och fingrarna är fria från plåster. Det går nog vägen det här! :)

Efter tre dagars sol med skogspromenader och invintring av utemöbler, altan, redskap  osv, så återgick allt till det vanliga, dvs regn. Och till katter som tror att dom vill ut, men som vänder på farstubron.

På kvällen kan inget hålla de äldre katterna inne. Däremot vägrar jag definitivt att låta Myse tillbringa natten utomhus. Han finner sig. På morgonen möts katterna i dörren, de äldre på ingång och Myse på utgång.

Den lilla "vildkatten" blir mer och mer "tam". Efter att ha växt upp som "vildkatt", helt på egen tass, under ett halvår är han ju nu "familjekatt" sedan drygt nio månader. Jag tror nästan att han glömt sitt tidigare liv även om en del reflexer finns kvar. Men de är inte alls lika framträdande längre.

Gosekatten! Buskatten! Korgstolen på "kontoret" är särskilt skojig, Filip ligger ofta och sover i den, och Myse attackerar.

   

"Filip, du är både lat och trist!!!"



Filip finner sig, med stoiskt lugn: "Ja, se barnungar..."



Altanen är invintrad. Katterna har återfått sina hyllplatser på värmeåterkastande dynor, vägen genom "glasrummet" är stängd. Tätad på strategiska ställen, för att inte regn och/eller snöblask ska tränga in. Myse är konfunderad, de andra vet att mitt "gå runt" betyder att jag släpper in dem genom den vanliga ytterdörren i stället. Myse kommer också att lära sig. I vår tas "tätningen" bort och glasväggen kan öppnas igen.

Små grodorna har också flyttat in. Tror att de uppskattar förändringen.



Att förstå sig på livet är minsann inte lätt---




Olika faller ödets lotter ... de här båda är dömda till att ständigt slita och släpa.



Nu äntligen ska Kasper få sin sista kvällsrunda. Det är förresten fantastiskt att se hur han anpassar sin dygnsrytm efter min. Önskar att Myse ville göra detsamma, men han kommer nästan jämnt upp i min säng vid halv sex - sextiden på morgonen, spinner, trampar och bufflar med stor kraft. (Då har jag hunnit sova kanske tre timmar.) Efter några minuters ömsesidigt gos kräver han utgång!

De äldre katterna sitter på bron och väntar på ingång. Kasper ut på tomten för en snabbkissning, Maxi hoppar upp i min säng och inväntar matte som fortsätter sin avbrutna sömn...

Då jamar Petrus och vill uuuut!!!!

SEDAN får jag sova ett par-tre timmar till...

Natti! Fast först ska jag - efter kortprommisen - sätta mig i fåtöljen vid kaminen och läsa en stund. :)